1. En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga.
2. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.
3. Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;
4. Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.
5. Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.
6. Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.
7. Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.
8. Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.
9. Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.
10. Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.
11. Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.
12. Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.
13. Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.
14. Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;
15. På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.
16. Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.
17. Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. Sela.
18. Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta.
19. Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.
20. Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda. Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. Sela.