1. En undervisning Davids. Säll är den, hvilkom öfverträdelsen förlåten är, dem synden öfverskyld är.
2. Säll är den menniska, som Herren icke tillräknar missgerning; i hvilkens anda ingen falskhet är.
3. Ty då jag ville förtigat, försmäktade min ben, genom min dagliga gråt.
4. Ty din hand var dag och natt svår på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. Sela.
5. Derföre bekänner jag dig mina synd, och förskyler intet mina missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herranom min öfverträdelse; då förlätst du mig mine synds missgerning. Sela.
6. För detta skola alle helige bedja dig i rättom tid; derföre, när store vattufloder komma, skola de intet räcka intill dem.
7. Du äst mitt beskärm, bevara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeliga fröjdas. Sela.
8. Jag vill undervisa dig, och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mine ögon.
9. Varer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafva; hvilkom man måste lägga bett och betsel i munnen, om de icke till dig vilja.
10. Den ogudaktige hafver många plågor; men den som hoppas uppå Herran, honom skall barmhertighet omfatta.
11. Fröjder eder af Herranom, och varer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme.