1. Davids oskyldighet, der han om söng Herranom, för Chus ords skull, den Jeminitens.
2. Uppå dig, Herre, tröstar jag, min Gud; hjelp mig ifrån alla mina förföljare, och undsätt mig;
3. Att de icke få mina själ fatt såsom lejon, och sönderslita henne efter ingen hjelpare är.
4. Herre min Gud, hafver jag sådant gjort, och är orätt i mina händer;
5. Hafver jag vedergullit dem ondt, som mig med frid läto, eller gjort dem skada, som mine fiender voro utan sak;
6. Så förfölje min fiende mina själ, och få henne fatt, och nedtrampe mitt lif på markena, och lägge mina äro uti stoft. Sela.
7. Statt upp, Herre, i dine vrede; upphäf dig öfver mina fiendars grymhet; och hjelp mig åter in i det ämbete, som du mig befallt hafver;
8. Att folket må åter församla sig till dig; och för deras skull kom upp igen.
9. Herren är domare öfver folken; döm mig, Herre, efter mina rättfärdighet och fromhet.
10. Låt på de ogudaktigas ondsko en ände varda, och fordra de rättfärdiga; ty du, rättfärdige Gud, pröfvar hjerta och njurar.
11. Min sköld är när Gudi, hvilken de rätthjertade hjelper.
12. Gud är en rätt domare, och en Gud, som dageliga hotas.
13. Vill man icke omvända sig, så hafver han hvässt sitt svärd, och spänt sin båga och måttar till;
14. Och hafver lagt der dödelig skott uppå; sina pilar hafver han tillredt, till att förderfva.
15. Si, denne hafver ondt i sinnet, med olycko är han hafvandes; men ett fel skall han föda.
16. Han hafver grafvit ena grop, och kastat der grant ut, och är i den gropena fallen, som han gjort hade.
17. Hans olycka skall uppå hans hufvud komma, och hans arghet uppå hans hjessa falla. Jag tackar Herranom för hans rättfärdighets skull, och vill lofva Herrans Namn, dens Aldrahögstas.