1. En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga.
2. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.
3. Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.
4. När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela.
5. Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.
6. Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.
7. Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
8. Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
9. Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
10. Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela.
11. Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
12. Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
13. Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
14. Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
15. Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
16. Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela.
17. Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
18. De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.
19. Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.
20. Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår. Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.