1. Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.
2. Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?
3. Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.
4. Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;
5. Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.
6. Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.
7. Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.
8. Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.
9. Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;
10. Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.
11. Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.
12. Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.
13. Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.
14. Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.
15. Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.
16. Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.
17. Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.
18. Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.
19. De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;
20. Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.
21. De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;
22. Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.
23. Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.
24. Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;
25. Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.
26. Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;
27. Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.
28. Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;
29. Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.
30. Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.
31. Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.
32. Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.
33. Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.
34. De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;
35. Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;
36. Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.
37. Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;
38. Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;
39. Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.
40. Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;
41. Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.
42. Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.
43. Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.
44. Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;
45. Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;
46. Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.
47. Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.
48. Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.