Kapitel

  1. 1
  2. 2
  3. 3
  4. 4
  5. 5
  6. 6
  7. 7
  8. 8
  9. 9
  10. 10
  11. 11
  12. 12
  13. 13
  14. 14
  15. 15
  16. 16
  17. 17
  18. 18
  19. 19
  20. 20
  21. 21
  22. 22
  23. 23
  24. 24
  25. 25
  26. 26
  27. 27
  28. 28
  29. 29
  30. 30
  31. 31
  32. 32
  33. 33
  34. 34
  35. 35
  36. 36
  37. 37
  38. 38
  39. 39
  40. 40
  41. 41
  42. 42
  43. 43
  44. 44
  45. 45
  46. 46
  47. 47
  48. 48
  49. 49
  50. 50
  51. 51
  52. 52
  53. 53
  54. 54
  55. 55
  56. 56
  57. 57
  58. 58
  59. 59
  60. 60
  61. 61
  62. 62
  63. 63
  64. 64
  65. 65
  66. 66
  67. 67
  68. 68
  69. 69
  70. 70
  71. 71
  72. 72
  73. 73
  74. 74
  75. 75
  76. 76
  77. 77
  78. 78
  79. 79
  80. 80
  81. 81
  82. 82
  83. 83
  84. 84
  85. 85
  86. 86
  87. 87
  88. 88
  89. 89
  90. 90
  91. 91
  92. 92
  93. 93
  94. 94
  95. 95
  96. 96
  97. 97
  98. 98
  99. 99
  100. 100
  101. 101
  102. 102
  103. 103
  104. 104
  105. 105
  106. 106
  107. 107
  108. 108
  109. 109
  110. 110
  111. 111
  112. 112
  113. 113
  114. 114
  115. 115
  116. 116
  117. 117
  118. 118
  119. 119
  120. 120
  121. 121
  122. 122
  123. 123
  124. 124
  125. 125
  126. 126
  127. 127
  128. 128
  129. 129
  130. 130
  131. 131
  132. 132
  133. 133
  134. 134
  135. 135
  136. 136
  137. 137
  138. 138
  139. 139
  140. 140
  141. 141
  142. 142
  143. 143
  144. 144
  145. 145
  146. 146
  147. 147
  148. 148
  149. 149
  150. 150

Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 57 Karl XII 1873 (SK73)

1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då han för Saul flydde in i kulona.

2. Gud, var mig nådelig, var mig nådelig; ty uppå dig tröstar min själ, och under dina vingars skugga hafver jag tillflykt, tilldess att det onda går öfver.

3. Jag ropar till Gud, den Aldrahögsta; till Gud, den på min jämmer en ända gör.

4. Han sänder af himmelen, och hjelper mig ifrå mina förtryckares försmädelse. Sela. Gud sänder sina godhet och trohet.

5. Jag ligger med mine själ ibland lejon. Menniskors barn äro lågar; deras tänder äro spjut och pilar, och deras tungor skarp svärd.

6. Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och dina äro öfver alla verldena.

7. De ställa för min gång nät, och nedertrycka mina själ; de grafva för mig ena grop, och falla sjelfve deruti. Sela.

8. Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofva.

9. Vaka upp, min ära, vaka upp, psaltare och harpor; bittida vill jag uppvaka.

10. Herre, jag vill tacka dig ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland Hedningarna.

11. Ty din godhet är så vidt som himmelen är, och din sannfärdighet så vidt som skyarna gå. Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din ära öfver alla verldena.