Kapitel

  1. 1
  2. 2
  3. 3
  4. 4
  5. 5
  6. 6
  7. 7
  8. 8
  9. 9
  10. 10
  11. 11
  12. 12
  13. 13
  14. 14
  15. 15
  16. 16
  17. 17
  18. 18
  19. 19
  20. 20
  21. 21
  22. 22
  23. 23
  24. 24
  25. 25
  26. 26
  27. 27
  28. 28
  29. 29
  30. 30
  31. 31
  32. 32
  33. 33
  34. 34
  35. 35
  36. 36
  37. 37
  38. 38
  39. 39
  40. 40
  41. 41
  42. 42
  43. 43
  44. 44
  45. 45
  46. 46
  47. 47
  48. 48
  49. 49
  50. 50
  51. 51
  52. 52
  53. 53
  54. 54
  55. 55
  56. 56
  57. 57
  58. 58
  59. 59
  60. 60
  61. 61
  62. 62
  63. 63
  64. 64
  65. 65
  66. 66
  67. 67
  68. 68
  69. 69
  70. 70
  71. 71
  72. 72
  73. 73
  74. 74
  75. 75
  76. 76
  77. 77
  78. 78
  79. 79
  80. 80
  81. 81
  82. 82
  83. 83
  84. 84
  85. 85
  86. 86
  87. 87
  88. 88
  89. 89
  90. 90
  91. 91
  92. 92
  93. 93
  94. 94
  95. 95
  96. 96
  97. 97
  98. 98
  99. 99
  100. 100
  101. 101
  102. 102
  103. 103
  104. 104
  105. 105
  106. 106
  107. 107
  108. 108
  109. 109
  110. 110
  111. 111
  112. 112
  113. 113
  114. 114
  115. 115
  116. 116
  117. 117
  118. 118
  119. 119
  120. 120
  121. 121
  122. 122
  123. 123
  124. 124
  125. 125
  126. 126
  127. 127
  128. 128
  129. 129
  130. 130
  131. 131
  132. 132
  133. 133
  134. 134
  135. 135
  136. 136
  137. 137
  138. 138
  139. 139
  140. 140
  141. 141
  142. 142
  143. 143
  144. 144
  145. 145
  146. 146
  147. 147
  148. 148
  149. 149
  150. 150

Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 139 Karl XII 1873 (SK73)

1. En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

2. Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

3. Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

4. Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

5. Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

6. Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

7. Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

8. Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der.

9. Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

10. Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

11. Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

12. Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

13. Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

14. Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

15. Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

16. Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

17. Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

18. Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

19. Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

20. Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

21. Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

22. Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

23. Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

24. Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.