Kapitel

  1. 1
  2. 2
  3. 3
  4. 4
  5. 5
  6. 6
  7. 7
  8. 8
  9. 9
  10. 10
  11. 11
  12. 12
  13. 13
  14. 14
  15. 15
  16. 16
  17. 17
  18. 18
  19. 19
  20. 20
  21. 21
  22. 22
  23. 23
  24. 24
  25. 25
  26. 26
  27. 27
  28. 28
  29. 29
  30. 30
  31. 31
  32. 32
  33. 33
  34. 34
  35. 35
  36. 36
  37. 37
  38. 38
  39. 39
  40. 40
  41. 41
  42. 42
  43. 43
  44. 44
  45. 45
  46. 46
  47. 47
  48. 48
  49. 49
  50. 50
  51. 51
  52. 52
  53. 53
  54. 54
  55. 55
  56. 56
  57. 57
  58. 58
  59. 59
  60. 60
  61. 61
  62. 62
  63. 63
  64. 64
  65. 65
  66. 66
  67. 67
  68. 68
  69. 69
  70. 70
  71. 71
  72. 72
  73. 73
  74. 74
  75. 75
  76. 76
  77. 77
  78. 78
  79. 79
  80. 80
  81. 81
  82. 82
  83. 83
  84. 84
  85. 85
  86. 86
  87. 87
  88. 88
  89. 89
  90. 90
  91. 91
  92. 92
  93. 93
  94. 94
  95. 95
  96. 96
  97. 97
  98. 98
  99. 99
  100. 100
  101. 101
  102. 102
  103. 103
  104. 104
  105. 105
  106. 106
  107. 107
  108. 108
  109. 109
  110. 110
  111. 111
  112. 112
  113. 113
  114. 114
  115. 115
  116. 116
  117. 117
  118. 118
  119. 119
  120. 120
  121. 121
  122. 122
  123. 123
  124. 124
  125. 125
  126. 126
  127. 127
  128. 128
  129. 129
  130. 130
  131. 131
  132. 132
  133. 133
  134. 134
  135. 135
  136. 136
  137. 137
  138. 138
  139. 139
  140. 140
  141. 141
  142. 142
  143. 143
  144. 144
  145. 145
  146. 146
  147. 147
  148. 148
  149. 149
  150. 150

Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 66 Karl XII 1873 (SK73)

1. En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.

2. Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.

3. Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.

4. All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. Sela.

5. Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.

6. Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.

7. Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. Sela.

8. Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;

9. Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.

10. Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.

11. Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.

12. Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.

13. Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;

14. Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.

15. Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. Sela.

16. Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.

17. Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.

18. Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.

19. Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.

20. Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.