Kapitel

  1. 1
  2. 2
  3. 3
  4. 4
  5. 5
  6. 6
  7. 7
  8. 8
  9. 9
  10. 10
  11. 11
  12. 12
  13. 13
  14. 14
  15. 15
  16. 16
  17. 17
  18. 18
  19. 19
  20. 20
  21. 21
  22. 22
  23. 23
  24. 24
  25. 25
  26. 26
  27. 27
  28. 28
  29. 29
  30. 30
  31. 31
  32. 32
  33. 33
  34. 34
  35. 35
  36. 36
  37. 37
  38. 38
  39. 39
  40. 40
  41. 41
  42. 42
  43. 43
  44. 44
  45. 45
  46. 46
  47. 47
  48. 48
  49. 49
  50. 50
  51. 51
  52. 52
  53. 53
  54. 54
  55. 55
  56. 56
  57. 57
  58. 58
  59. 59
  60. 60
  61. 61
  62. 62
  63. 63
  64. 64
  65. 65
  66. 66
  67. 67
  68. 68
  69. 69
  70. 70
  71. 71
  72. 72
  73. 73
  74. 74
  75. 75
  76. 76
  77. 77
  78. 78
  79. 79
  80. 80
  81. 81
  82. 82
  83. 83
  84. 84
  85. 85
  86. 86
  87. 87
  88. 88
  89. 89
  90. 90
  91. 91
  92. 92
  93. 93
  94. 94
  95. 95
  96. 96
  97. 97
  98. 98
  99. 99
  100. 100
  101. 101
  102. 102
  103. 103
  104. 104
  105. 105
  106. 106
  107. 107
  108. 108
  109. 109
  110. 110
  111. 111
  112. 112
  113. 113
  114. 114
  115. 115
  116. 116
  117. 117
  118. 118
  119. 119
  120. 120
  121. 121
  122. 122
  123. 123
  124. 124
  125. 125
  126. 126
  127. 127
  128. 128
  129. 129
  130. 130
  131. 131
  132. 132
  133. 133
  134. 134
  135. 135
  136. 136
  137. 137
  138. 138
  139. 139
  140. 140
  141. 141
  142. 142
  143. 143
  144. 144
  145. 145
  146. 146
  147. 147
  148. 148
  149. 149
  150. 150

Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 88 Karl XII 1873 (SK73)

1. En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens.

2. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.

3. Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.

4. Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet.

5. Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.

6. Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.

7. Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.

8. Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. Sela.

9. Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.

10. Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.

11. Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? Sela.

12. Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?

13. Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?

14. Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.

15. Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?

16. Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.

17. Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.

18. De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans. Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.