1. För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång. (2) Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.
2. Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;
3. om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.
4. En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.
5. Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.
6. Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.
7. HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.
8. Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.
9. Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.
10. »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»
11. HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.