1. När den kananeiske kungen av Arad, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga.
2. Då gav Israel ett löfte till Herren: ”Om du ger detta folk i min hand, ska jag viga deras städer åt förintelse.”
3. Herren lyssnade till Israels röst och gav kananeerna i deras hand, och de vigde dem och deras städer åt förintelse. Och platsen fick namnet Horma.
4. De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt.
5. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ”Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!”
6. Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog.
7. Då kom folket till Mose och sade: ”Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.” Och Mose bad för folket.
8. Herren sade till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den ska leva.”
9. Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva.
10. Israels barn bröt upp och slog läger i Obot.
11. Från Obot bröt de upp och slog läger vid Ije-Haabarim i öknen framför Moab, österut.
12. Därifrån bröt de upp och slog läger i Sereds dal.
13. Därifrån bröt de upp och slog läger på andra sidan Arnon som går genom öknen och kommer från amoreernas område. Arnon utgör Moabs gräns, mellan Moab och amoreerna.
14. Därför heter det i Boken om Herrens krig: ”Vaheb i Sufa,och Arnons bäckravin,
15. och bäckravinens sidor som går ner till Ars bosättningoch lutar sig mot Moabs gräns.”
16. Därifrån drog de till Beer. Det var om den brunnen som Herren sade till Mose: ”Samla folket så ska jag ge dem vatten.”
17. Då sjöng Israel denna sång: ”Flöda, du brunn!Sjung om den!