15. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"
16. Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
17. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.
18. Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.
19. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras.
20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om
21. att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.
22. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.
23. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser?
25. Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
26. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord,
27. och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.
28. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.
29. Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.
30. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.
31. Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?