1. Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig.
2. Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram - enskilt, för de ansedda - det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves?
3. Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig.
4. Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar.
5. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6. De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen - mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer.
7. Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna.
8. Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna.
9. Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna.
10. Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag också vinnlagt mig om att göra.
11. Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd.