30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas."
32. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.
33. Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något.
34. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35. När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta.
36. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de.
37. Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord.
38. Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
39. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
40. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41. Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna.
42. Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.