8. Men jag sände bud till honom och svarade: "Ingenting av det du säger har skett, utan det är dina egna påhitt."
9. De ville nämligen alla skrämma oss och tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbete, det blir aldrig färdigt. Men nu, styrk du mina händer!
10. Jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: "Låt oss träffas i Guds hus, i templet, och stänga igen templets dörrar, ty de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt."
11. Men jag svarade: "Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå bli vid liv? Nej, jag går inte dit."
12. Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom utan att han uttalat denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom.
13. Han var lejd för att jag skulle bli skrämd och göra som han sade och därmed synda. Så ville de ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig.
14. Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.
15. Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar.
16. När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår Guds verk.
17. Vid denna tid sände också de förnäma männen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem.
18. Ty många i Juda var genom ed förbundna med honom eftersom han var svärson till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19. De brukade också inför mig tala gott om honom, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.