1. När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna
2. och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"
3. Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."
4. Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar.
5. Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.
6. Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.
7. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade.
8. De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där.
9. Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10. Men Juda sade: "Bärarnas krafter sviker,för tyngden av sten och grus.Vi orkar ej mer på muren bygga."
11. Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!"