14. Då tog männen i Israel av deras reskost men frågade inte Herren.
15. Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och menighetens furstar gav dem sin ed.
16. Men när tre dagar hade gått sedan de hade ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar, ja, att de bodde mitt ibland dem.
17. Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.
18. Men Israels barn angrep dem inte, eftersom menighetens furstar hade givit dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela menigheten knotade mot furstarna.
19. Då svarade alla furstarna hela menigheten: "Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem.
20. Så här skall vi göra med dem: Vi skall låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem."
21. De fortsatte: "Låt dem leva." Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten såsom furstarna hade sagt till dem.
22. Josua kallade dem till sig och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss?
23. Nu är ni under förbannelse. Ni skall aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus."
24. De svarade Josua: "Dina tjänare hade hört berättas hur Herren, din Gud, hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för er. Därför fruktade vi mycket för våra liv för er skull och så gjorde vi detta.
25. Och se, nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt."
26. Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand, så att de inte dödade dem.
27. På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.