1. Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sättabland mina vallhundar.
2. Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,dessa som saknar all livskraft?
3. De är utmärglade av nöd och hunger,de gnager av det torra landetsom redan förut var öde och ödsligt.
4. De plockar saltörter bland snåren,och ginströtter är deras mat.
5. De drivs ut från menigheten,man ropar efter dem som efter tjuvar.
6. De måste bo i otäcka raviner,i jordhålor och bergsskrevor.
7. De skriker bland snåren,de kryper ihop under nässlor.
8. De är uslingar och ärelösa,utjagade ur landet.
9. För dem har jag nu blivit en nidvisa,jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10. De avskyr mig och håller sig borta från mig,de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11. Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12. Vid min högra sida reser sig slöddret,de slår undan mina fötteroch banar sig väg för att fördärva mig.
13. De river upp min stig,de arbetar på mitt fördärv,men de får ingen hjälp.
14. De bryter fram som genom en bred rämna,de vältrar sig fram mellan ruinerna.