31. För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!"
32. "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?"
33. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David.
34. Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom.
35. Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig.
36. "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom.
37. När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort."
38. Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
39. Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det.
40. Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!"
41. Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt.
42. Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid Herrens namn när vi sade: Herren skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid."
43. Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.