1. Tisbiten Elia, som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det."
2. Och Herrens ord kom till honom:
3. "Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan.
4. Du skall dricka ur bäcken och jag har befallt korparna att ge dig att äta där."
5. Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där.
6. Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på aftonen, och han drack ur bäcken.
7. Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det inte regnade i landet.
8. Då kom Herrens ord till Elia. Han sade:
9. "Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta."
10. Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: "Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka."
11. När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: "Tag också med dig en bit bröd åt mig."
12. Men hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö."
13. Då sade Elia till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son.
14. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden."
15. Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk.
16. Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.
17. En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas, son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades.