17. Och David sade till Gud: "Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre, min Gud, låt din hand vända sig mot mig och min fars hus men inte mot ditt folk, så att det blir plågat."
18. Herrens ängel befallde Gad att säga till David att han skulle gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats.
19. Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn.
20. När Ornan vände sig om, såg han ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. Ornan höll på att tröska vete
21. när David kom till honom. Han såg upp och fick då se David och gick ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.
22. David sade till Ornan: "Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt Herren där. Ge mig den mot full betalning så att plågan upphör bland folket."
23. Då sade Ornan till David: "Tag den, och må min herre konungen göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltsammans ger jag dig."
24. Men kung David svarade Ornan: "Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte åt Herren bära fram det som är ditt och offra brännoffer som jag har fått för intet."
25. David gav Ornan sexhundra siklar guld i full vikt för platsen.
26. Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren och han svarade honom med eld från himlen på brännoffersaltaret.
27. På Herrens befallning stack ängeln tillbaka sitt svärd i skidan.
28. När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer.
29. Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod tillsammans med brännoffersaltaret vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
30. David vågade dock inte komma inför Guds ansikte för att söka honom. Så förfärad var han för Herrens ängels svärd.