6. Du skall veta att det inte är för din rättfärdighets skull som Herren, din Gud, har gett dig detta goda land till besittning, ty du är ett hårdnackat folk.
7. Kom ihåg och glöm aldrig, hur du i öknen väckte Herrens, din Guds, vrede. Från den dag då du drog ut ur Egyptens land, till dess ni kom till denna plats, har ni varit upproriska mot Herren.
8. Också vid Horeb väckte ni Herrens vrede, och Herren blev förbittrad på er, så att han ville förgöra er.
9. När jag hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna till det förbund som Herren hade slutit med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta eller dricka.
10. Och Herren gav mig de två stentavlorna, där Gud med sitt finger hade skrivit alla de ord som Herren hade talat till er på berget ur elden, den dag då ni var samlade där.
11. När de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna hade gått, gav Herren mig de båda stentavlorna, förbundets tavlor.
12. Och han sade till mig: "Stig upp och gå snabbt ner härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har handlat fördärvligt. De har snabbt vikit av från den väg som jag befallde dem att gå och de har gjort sig en gjuten avgudabild."
13. Och Herren sade till mig: "Jag har sett och funnit att detta folk är ett hårdnackat folk.
14. Lämna mig så att jag kan förgöra dem och utplåna deras namn under himlen. Dig vill jag sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta."
15. Då vände jag om och gick ner från berget som brann i eld, och förbundets två tavlor hade jag i mina båda händer.
16. Jag fick då se att ni hade syndat mot Herren, er Gud. Ni hade gjort åt er en gjuten kalv. Ni hade snabbt vikit av från den väg som Herren hade befallt er att gå.
17. Jag grep de två tavlorna och slungade dem ifrån mig med båda händerna och slog sönder dem inför era ögon.
18. Och jag föll ner inför Herrens ansikte, och låg så liksom förra gången, i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta eller dricka, för all den synds skull som ni hade begått genom att göra det som var ont i Herrens ögon så att han blev vred.
19. Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot er som Herren blivit uppfylld av, så att han ville förgöra er. Men Herren lyssnade till mig även den gången.
20. Också på Aron blev Herren mycket vred så att han ville förgöra honom, och jag bad då också för Aron.
21. Sedan tog jag er synd, kalven som ni hade gjort, och jag brände upp den i eld och krossade den till fint stoft och detta kastade jag i bäcken som flöt ner från berget.
22. I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava väckte ni också Herrens vrede.