32. Men trots detta trodde ni inte på Herren, er Gud,
33. som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er - om natten i eld för att visa den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
34. När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed:
35. "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder,
36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren."
37. Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in.
38. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv.
39. Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning.
40. Men ni skall vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet."
41. Då svarade ni mig: "Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, alldeles som Herren, vår Gud, har befallt oss." Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden.
42. Men Herren sade till mig: "Säg till dem: Ni skall inte gå dit upp och ge er in i strid, så att ni blir slagna av era fiender, ty jag är inte med er."