13. Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa.
14. Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.
15. Folket kände medlidande med Benjamin eftersom Herren hade gjort en rämna bland Israels stammar.
16. De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin."
17. De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel.
18. Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin."
19. Men så sade de: "En Herrens högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona."
20. De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna.
21. När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land.
22. Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld."
23. Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem.
24. Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.
25. På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.