27. Då Abner kom tillbaka till Hebron, förde Joab honom avsides till mitten av porten för att tala enskilt med honom. Där stack han ner honom med ett dödande hugg i magen, som hämnd för sin bror Asaels blod.
28. När David senare fick höra detta, sade han: "Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod.
29. Må det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Må i Joabs hus aldrig saknas män som har flytning eller spetälska eller som stöder sig på kryckor eller som faller för svärd eller som lider brist på bröd."
30. Så hade Joab och hans bror Abisaj mördat Abner, därför att denne hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.
31. David sade till Joab och allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och kläd er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner." Och kung David gick själv bakom båren.
32. De begravde Abner i Hebron. Kungen brast ut i gråt vid Abners grav, och allt folket grät.
33. Och kungen sjöng en klagosång över Abner: "Måste då Abner dö en dåres död?
34. Dina händer var ej bundna,dina fötter ej slagna i bojor.Du föll som man faller för onda män."Då grät allt folket ännu mer över honom.
35. Sedan kom de alla för att förmå David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: "Må Gud straffa mig både nu och senare om jag smakar bröd eller något annat, innan solen har gått ner!"
36. Folket hörde detta, och det togs väl emot av alla, så som allt annat kungen gjorde togs väl emot av allt folket.
37. Hela folket och hela Israel insåg då att kungen inte hade haft någon del i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.