27. Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer säkert med ett gott budskap."
28. Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit de män som lyfte sin hand mot min herre konungen!"
29. Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde."
30. Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.
31. Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre konung, tag emot ett glädjebud, för Herren har i dag dömt dig fri från alla dem som reste sig upp mot dig."
32. Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den pojken."
33. Då blev kungen mycket upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"