19. Då sade kungen till gatiten Ittaj: "Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land.
20. Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och tag dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig."
21. Men Ittaj svarade kungen: "Så sant Herren lever och så sant min herre konungen lever: Där min herre konungen är, där vill också din tjänare vara, det må gälla liv eller död."
22. Då sade David till Ittaj: "Kom då och gå med oss." Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig.
23. Hela landet grät högljutt när folket drog fram. Då kungen gick över bäcken Kidron, följde allt folket med och tog vägen åt öknen till.
24. Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar med sig Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark, till dess att allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp.
25. Då sade kungen till Sadok: "För tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon skall han föra mig tillbaka så att jag åter får se honom och hans boning.
26. Men om han säger: Jag finner inte behag i dig - se, här är jag, han må göra med mig vad han finner för gott."
27. Kungen sade vidare till prästen Sadok: "Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner - din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan.