5. Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sade till Natan: "Så sant Herren lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden!
6. Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig."
7. Natan sade då till David: "Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand.
8. Jag har gett dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn. Jag har gett dig Israels och Juda hus. Och om detta hade varit för litet skulle jag ha gett dig ännu mer.
9. Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.
10. Så skall nu aldrig svärdet vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig.
11. Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.
12. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."
13. Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.
14. Men eftersom du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."
15. Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom.
16. David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken.
17. Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.
18. På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt."
19. Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."
20. Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt.
21. Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter."
22. Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva.
23. Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."
24. David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom