14. Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15. Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan.
16. Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17. Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret."
18. Men han svarade: "Det är inte ljudet av segerrop,ej heller ljudet av klaganefter nederlag. Ljudet av sång är vad jag hör."
19. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget.
20. Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det.
21. Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?"
22. Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont.
23. De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land.
24. Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."
25. Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender.