12. Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare skall ni tillbe, och på detta skall ni tända offereld?
13. Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har väl de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand?
14. Ja, vilket bland alla dessa folk, som mina fäder har gett till spillo, har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand.
15. Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre skall då er Gud kunna befria er ur min hand!"
16. Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Herren Gud och mot hans tjänare Hiskia.
17. Han skrev också ett brev för att håna Herren, Israels Gud, och sade om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand."
18. Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden.
19. Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
20. Under tiden bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amos son, och ropade till himlen.
21. Då sände Herren en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sina egna söner.
22. Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor.
23. Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Hiskia, Juda kung, och Hiskias anseende växte efter detta hos alla hednafolk.
24. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren, och Herren svarade honom och gav honom ett tecken.
25. Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför kom vrede över honom och över Juda och Jerusalem.
26. Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar.