22. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas.
23. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser?
25. Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
26. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord.
27. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
28. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.
29. Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder.
30. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.
31. Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?
32. Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?
33. Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner.