14. Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn.
15. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: "Abba! Far!"
16. Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
17. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.
18. Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.
19. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras.
20. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om
21. att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.
22. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas.
23. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser?
25. Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
26. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord.
27. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.