30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade."
32. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
33. Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
34. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35. När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
36. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
37. Vi var allt som allt 276 personer ombord.
38. Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
39. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
40. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41. Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.
42. Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.
43. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land
44. och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.