23. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,
24. och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
25. Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.
26. Vi måste bara stranda på en ö."
27. När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
28. De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.
29. De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade."
32. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
33. Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
34. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35. När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
36. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.