1. Detta hände i månaden Nisan, i Artashastas tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.
2. Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd,
3. och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?”
4. Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?” Då bad jag till himlens Gud
5. och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.”
6. Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom.
7. Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda,
8. och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig.
9. När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare.
10. Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.
11. Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar.
12. Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig.