18. Men Israels barn angrep dem inte, eftersom församlingens furstar hade gett dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela församlingen klagade på furstarna.
19. Då svarade alla furstarna hela församlingen: ”Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem.
20. Så här ska vi göra med dem: Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem.”
21. De fortsatte: ”Låt dem leva.” Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen såsom furstarna hade sagt till dem.
22. Josua kallade dem till sig och sade: ”Varför har ni lurat oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss?
23. Nu är ni under förbannelse. Ni ska aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.”
24. De svarade Josua: ”Dina tjänare hade hört berättas hur Herren din Gud hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra landets alla invånare för er. Vi fruktade starkt för våra liv på grund av er, därför gjorde vi detta.