7. Männen skyndade efter dem på vägen till Jordan mot vadställena. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängdes stadsporten.
8. Men innan spejarna hade lagt sig gick hon upp till dem på taket
9. och sade: ”Jag vet att Herren har gett er det här landet. Vi har gripits av skräck för er, och landets alla invånare bävar för er.
10. Vi har hört hur Herren lät Röda havets vatten torka bort framför er när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni vigde dem åt förintelse.
11. När vi hörde det försvann vårt mod och nu har ingen kraft att stå emot er, för Herren er Gud är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
12. Lova mig därför med ed vid Herren: Eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, så ska också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det.
13. Låt min far, min mor, mina bröder och mina systrar och alla som tillhör dem leva, och rädda våra liv från döden.”
14. Männen sade till henne: ”Med vårt eget liv svarar vi för ert, bara ni inte förråder vårt ärende. När Herren ger oss landet ska vi visa nåd och trofasthet mot dig.”
15. Då släppte hon ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var en del av stadsmuren, så att hon bodde i själva muren.
16. Och hon sade till dem: ”Gå upp i bergen så att era förföljare inte träffar på er. Håll er gömda där i tre dagar tills era förföljare har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta er färd.”
17. Och männen sade till henne: ”Vi är fria från eden du tog av oss
18. ifall du inte, när vi kommer in i landet, binder det här röda snöret i fönstret där du släppte ner oss, och likaså ifall du inte har din far, din mor, dina bröder och alla som tillhör din fars hus samlade hemma hos dig.