1. Har inte människan ett slitsamt liv på jorden?Är inte hennes dagarsom daglönarens dagar?
2. Hon är som en slav som flämtar efter skugga,som en daglönaresom väntar på sin lön.
3. Månader av elände har jag fått till arvedel,nätter av vedermödahar blivit min lott.
4. Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp?När ska natten ta slut?”Jag mättas av oro ända till morgonen.
5. Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av.
6. Mina dagar flyr snabbareän vävarens spole,de försvinner utan hopp.
7. Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längrefår se det goda.
8. Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig,om din blick söker migfinns jag inte längre.
9. Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriketkommer inte upp igen.
10. Aldrig mer återvänder han till sitt hus,hans plats känner honom inte längre.
11. Därför vill jag inte lägga bandpå min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga i min själsbedrövelse.
12. Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13. När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig,min viloplats ska lindra min oro”,
14. då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner.