1. När Efraim talade darrade man,han upphöjde sig själv i Israel.Men han drog skuld över siggenom Baal och dog.
2. Ändå fortsätter de att synda. De gjuter sig avgudabilderav sitt silver,avgudar efter sitt eget förstånd,alltsammans verk av hantverkare.Folk säger om dem:”De offrar människor,de kysser kalvar.”
3. Därför ska de bli som morgondis, som dagg som tidigt försvinner,som agnar som blåser bortfrån tröskplatsenoch som rök från en skorsten.
4. Jag är Herren din Gudalltsedan du var i Egyptens land.Du ska inte veta avnågon annan Gud än mig,och det finns ingen annan frälsareän jag.
5. Det var jag som vårdade dig i öknen, i den brännande torkans land.
6. Men ju bättre bete de fick, desto mättare blev de,och när de var mättablev deras hjärtan högmodiga,och därför glömde de mig.
7. Då blev jag som ett lejon för dem,jag lurar som en leopardvid vägen.
8. Jag kommer över dem som en björnhona som mist sina ungar.Jag river upp deras bröstkorgoch slukar dem därsom en lejonhona.Markens vilddjurska slita dem i stycken.
9. Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp.
10. Var är din kung?Var är den som skulle rädda digi alla dina städer?Och var är dina domare,du som sade:Ge mig en kung och furstar?
11. Jag gav dig en kung i min vrede, och i min vrede tar jag bort honom.
12. Efraims skuld är samlad som i en pung,och hans synd är i förvar.
13. Födslovärkar ska drabba honom, men han är en oförståndig son:han kommer inte fram ur moderlivetnär tiden är inne.
14. Från dödsrikets våldska jag friköpa dem,från dödenska jag återlösa dem.Du död, var är dina plågor?Du dödsrike, var är din udd?Ånger är fördold för mina ögon.
15. Bäst han frodas bland sina bröder ska det komma en östanvind,en Herrens vindsom blåser upp från öknen.Då ska hans brunn torka utoch hans källa sina.Vinden ska röva bort alla dyrbarheterur skattkammaren.