23. Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsatte ända bortom Bet-Aven.
24. Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen när jag fått hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat.
25. Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken.
26. Men när folket kom in i skogen och såg den utflutna honungen vågade ingen föra handen till munnen, eftersom folket var rädda för eden.
27. Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden, så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon.
28. Men en man ur folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den som äter något i dag. Därför är folk utmattade.”
29. Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se hur klara mina ögon blev när jag smakade lite av honungen.
30. Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!”
31. Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Sedan var folket mycket utmattat.
32. De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i.
33. Man berättade det för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!”