10. Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång.
11. Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
12. Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13. Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat.
14. Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur.
17. Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”
18. Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur.
19. Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
20. Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.
21. När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22. Så länge jorden bestårska sådd och skörd,köld och värme,sommar och vinter,dag och nattaldrig upphöra.”