1. Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan.
2. Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde.
3. Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta.
4. Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen.
5. Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6. Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken
7. och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden.
8. Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta.
9. Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
10. Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång.
11. Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden.