20. Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar eftersom svälten var så svår, och åkerjorden blev faraos egendom.
21. Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra.
22. Men prästernas jord köpte han inte, eftersom prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao och levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord.
23. Och Josef sade till folket: ”Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde så att ni kan beså jorden.
24. När skörden kommer in ska ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar ska ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn.”
25. De svarade: ”Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så ska vi vara faraos slavar.”
26. Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden ska ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.
27. Så bodde Israel i landet Goshen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket.
28. Jakob levde sjutton år i Egypten, och han blev hundrafyrtiosju år gammal.
29. När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten.
30. När jag gått till vila hos mina fäder, för mig då ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Han svarade: ”Jag ska göra som du säger.”
31. Men Jakob sade: ”Ge mig din ed!” Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudände.