34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
35. Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.” Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
36. Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
37. Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
38. I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.
39. Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
40. Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
41. I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
42. Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.”
43. Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
44. Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig.”
45. Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
46. Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
47. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
48. Och Laban sade: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed.
49. Men det kallades också Mispa, för han sade: ”Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.