17. Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.”
18. ”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka.
19. När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.”
20. Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.
21. Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
22. När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar,
23. och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?”
24. Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.”
25. Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.”
26. Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren
27. och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.”
28. Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.
29. Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan.
30. Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan.
31. Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.”
32. Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter.
33. Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!”