1. Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten.
2. Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen!
3. Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?”
4. Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”
5. Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling.
6. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder
7. och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land.
8. Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung.
9. Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.”
10. Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.
11. Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem?
12. Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”