4. Den blandade hopen som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta?
5. Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6. Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”
7. Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.
8. Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja.
9. När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10. Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods.
11. Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig!
12. Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder?
13. Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta!
14. Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig.
15. Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”
16. Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17. Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam.