25. De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som Herren vår Gud ger oss.”
26. Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herren er Guds befallning.
27. Ni klagade i era tält och sade: ”Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss.
28. Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp till himlen, och dessutom såg vi anakiter där.”
29. Då svarade jag er: ”Bli inte förskräckta, var inte rädda för dem!
30. Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon.
31. Och i öknen såg du hur Herren din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.”
32. Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud,
33. som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
34. När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed:
35. ”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge era fäder,
36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom och hans barn ska jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren.”
37. Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: ”Inte heller du ska komma dit in.
38. Josua, Nuns son, din tjänare, han ska komma dit in. Ge honom mod, för han ska dela landet åt Israel som arv.
39. Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning.
40. Men ni ska vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet.”