17. När ni dömer ska ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni ska inte frukta för någon människa, för domen tillhör Gud. Och om något fall blir för svårt för er, ska ni lägga fram det för mig så att jag får höra det.”
18. Jag befallde er på den tiden allt ni skulle göra.
19. Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren vår Gud hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea.
20. Där sade jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren vår Gud vill ge oss.
21. Se, Herren din Gud har lagt landet framför dig. Dra dit upp och inta det så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd eller modlös.”
22. Då kom ni alla fram till mig och sade: ”Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi ska ta dit upp och om de städer vi ska komma till.”
23. Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam.
24. De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och spejade i landet.
25. De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som Herren vår Gud ger oss.”
26. Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herren er Guds befallning.
27. Ni klagade i era tält och sade: ”Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss.
28. Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp till himlen, och dessutom såg vi anakiter där.”
29. Då svarade jag er: ”Bli inte förskräckta, var inte rädda för dem!
30. Herren er Gud som går framför er ska själv strida för er, precis som han gjorde för er i Egypten inför era ögon.
31. Och i öknen såg du hur Herren din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.”
32. Men trots detta trodde ni inte på Herren er Gud,
33. som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er – om natten i eld för att visa er vägen ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
34. När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: