1. Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2. När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig– lova Herren!
3. Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren,jag vill lovsjunga Herren,Israels Gud.
4. Herre, när du drog ut från Seir,när du gick fram från Edoms land,då bävade jorden,då strömmade det från himlen,då strömmade vatten från molnen.
5. Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds,ansikte.
6. I Shamgars dagar, Anats sons,i Jaels dagar låg vägarna öde.Vandrarna måste gå omvägar.
7. Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram,trädde fram som en moder i Israel.
8. Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna.Men varken sköld eller spjutfanns att sebland Israels fyrtiotusen.
9. Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folketsom villigt offrade sig.Lova Herren!
10. Ni som rider på vita åsnor,ni som sitter hemma på mattoroch ni som vandrar på vägen,sjung!
11. När man sjungande delar byte mellan vattenhoarnalovprisar man Herrensrättfärdiga gärningar,hans styres rättfärdiga gärningari Israel.Då drog Herrens folk nertill portarna.
12. Vakna, vakna, Debora!Vakna, vakna, sjung din sång!Res dig, Barak! Ta dig fångar,du Abinoams son!
13. Då satte folkets överlevare de tappra till anförare,Herren satte migtill anförare över hjältarna.
14. Från Efraim kom män med rötter i Amalek.Benjamin följde digmed dina skaror.Från Makir kom furstar neroch från Sebulonmän med ledarstav.
15. Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora,och liksom Isaskargjorde också Barak,ner i dalen skyndade mani hans spår.Bland Rubens ätterhöll man stora rådslag.
16. Varför satt du kvar bland dina fålloroch lyssnade till flöjtspelvid hjordarna?Bland Rubens ätterhade man stora överläggningar.
17. Gilead stannade på andra sidan Jordan.Och Dan,varför dröjde han vid skeppen?Asher satt kvar vid havets strand,vid sina vikar stannade han.
18. Men Sebulon var ett folk som föraktade döden,likaså Naftali på slagfältets höjder.
19. Kungar drog fram och stred,då stred Kanaans kungarvid Taanak nära Megiddos vatten,men silverbyte vann de inte.
20. Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banormot Sisera.
21. Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon.Framåt, min själ, med kraft!
22. Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstarjagade framåt, framåt.
23. Förbanna Meros, säger Herrens ängel,förbanna, ja,förbanna dess invånareeftersom de inte komtill Herrens hjälp,till Herrens hjälp bland hjältarna.
24. Välsignad framför andra kvinnorär Jael, keniten Hebers hustru,välsignad framför alla kvinnor i tält.
25. Vatten begärde han, hon gav honom mjölk,bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.
26. Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren.Med den slog hon Siseraoch krossade hans huvud,spräckte hans tinningoch genomborrade den.
27. Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande.Vid hennes fötter kröp han ihopoch låg.Där han kröp ihop,där låg han utslagen.
28. Ut genom fönstretblickade Siseras mor,hon ropade gällt genom gallret:”Varför dröjer hans vagn?Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?”
29. Då svarade hennes klokaste hovdamer,och själv gav hon sig samma svar:
30. ”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man,färggrant byte för Siseras räkning,färggrant byte av brokiga tyger,en brokig duk eller tvåför de fångnas halsar.”
31. Så ska alla dina fiender förgås,Herre.Men de som älskar honomska bli som solennär den går upp i sin kraft.Och landet hade nu ro i fyrtio år.